Kors i taket!

Idag, söndag, svarade min handläggare, AF, på mitt mejl. Det trodde jag aldrig och inte nog med det, hon bad också om ursäkt för att hon inte varit tillräckligt stödjande de senaste månaderna. Dessutom försäkrade hon mig om att om vi började med platsen i betongbunkern, kunde vi därefter gå vidare till secondhandstället, och se om det passade bättre.

Så här långt; HURRA!

Rävsaxen slog igen ännu en gång

Nu har det blivit precis samma, som det alltid blir. Jag kände mig tvingad att tacka ja, till ett jobb jag inte kommer att trivas med, eftersom man borde vara tacksam för det som erbjuds. Det här jobbet kommer förhoppningsvis att bli en fast anställning så småningom, vilket gjorde att jag kände mig tvungen att ta det. Arbetet kommer att gå ut på att jag skall scanna in dokument, fyra timmar i sträck, varje dag. Det kommer, så småningom, antagligen att utvecklas till att jag kommer att få scanna in stora ritningar! Wow, vad kul, eller hur? NOT!
Arbetsplatsen ligger i Upplands Väsby, en busstur ifrån stationen. Rummet jag kommer att sitta i, är ett litet rum i en jourlokal, där jag kommer att vara alldeles jävla ensam. Repris av min karriär som originalare, när jag satt ensam i ett industriområde. Jag kan redan känna hur jag börjar klättra på väggarna. Skälet till att jag blivit utvisad, är förstås hundarna. Det är ju svårt att anpassa en arbetsplats om jag vill ha med dem. Jag försökte förklara, att det finns inga problem bara möjligheter, men det verkade inte uppfattas. Jag sa också till min handläggare, att jag blivit erbjuden en arbetsträningsplats på ett secondhändställe, där hundarna skulle vara välkomna, men eftersom det antagligen inte skulle leda till ett fast arbete, så det viftade han bara bort det.
VARFÖR SKA DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT?!

Nu har jag mejlat min handläggare på AF och informerat henne om båda ställena och bett om råd för hur jag skall göra, men jag förväntar mig inget svar. Jag kommer antagligen, ännu en gång, hamna på ett jobb som är dödfött och segar ned hjärnan till kladdig gelé.

Cyklopen som kastade in handduken

Fortfarande ingen förändring angående svullet öga. Blodprov har tagits, men ännu inte fått något svar. Egentligen är det som sagt mest irriterande, men vad fasen, borde de inte komma på något någon gång?

Jag har sagt upp mig från styrelsen. Det var vad som hände sist, när jag försökte göra våra boende glada med ett informationsmöte, som skulle klara upp varför vi höjt avgiften så mycket, som fick droppen att rinna över. Med tanke på hur motarbetad jag blev, känner jag mig inte manad att fortsätta jobba. Alltså tackar jag för mig vid nästa årsstämma och de andra får klara sig bäst de vill. Har också börjat leta efter annat boende, inte så mycket pga styrelsen och föreningens erbarmliga skick, utan mer eftersom det är ungar ÖVERALLT och vi har inget existensberättigande. Barnen går ALLTID först och vi andra får backa och släppa fram dem. Jag orkar inte med det längre. Skall försöka hitta någonstans där barnen inte bor så tätt inpå mig och mina fluffbollar. Vi får väl se hur det går och jag känner redan att jag är trött och sliten inför det som skall komma. Värst blir det att flytta ifrån min lilla trädgård, som blivit så underbart fin, på så kort tid.