Kontakt av första graden

Jag har äntligen fått prata med min neurolog och han har skickat en remiss för att jag ska få gå på rehab. Nu är det bara väntan kvar. När vi pratade berättade jag om mina problem och han tyckte att det var jättebra att jag ville gå på rehab, då deras åsikt i frågan skulle spela stor roll. Även om de inte gör någon officiell utredning kommer de ändå berätta i en skrivelse hur de uppfattar mig och det jag klagat över. Förhoppningsvis kommer de att se det jag pratat om. Vi får väl se, men svaret kommer inte förrän i april eller maj. Jag gråter inte över det då alla berörda myndigheter är medvetna om detta och inte kommer att hetsa mig tills dess.

Uppdatering rehab och försök till att nå läkare

Rehab är bestämt och det enda som saknas är en remiss. Denna har jag bett om för en vecka sedan, men den är inte skickad ännu. Min läkare är överarbetad. Jag har dock inget tvivel om att han kommer att göra sitt jobb, men för säkerhets skull ringde jag och kollade idag. När jag ändå pratade med sköterskan "beställde" jag ett telefonsamtal från honom, där jag skall försöka kommunicera hur jävla dåligt jag mår. Fick dock något nytt att fundera över. När jag pratade med sköterskan om detta, för ett år sedan, fick jag ett helt annat bemötande. Då var det hon som föreslog att jag borde be min läkare om att få utökad sjukersättning. Kanske till och med till 100%. Just då kände jag mig inte så säker på hur jag mådde och lade ner det, men idag blev bemötandet mer i linje med att det kanske går att fixa genom terapi och samtal med kurator?! Jag vet inte vad som har ändrats sedan förra gången, men något är det. Måste fundera ut vad det är som egentligen förväntas av mig, utifrån, och när jag väl listat ut det kanske jag kan bemöta det, på något bättre sätt än idag.

Snö, stickning, glada vovvar, trötthet och rehab.

All denna snö som fallit och faller gör både mig och mina hundar riktigt glada. Vi har varit ute mycket i snöstormen, som här i Sollentuna är relativt lugn. Iaf om man får döma efter hur det ser ut i resten av landet.


Jag håller på med min Britta sjalkrage (bilden ovan) och nu när jag bytt färg fungerar det mycket bättre. Det enda jag undrar över är varför man stickar den på långsidan och inte kortsidan? Antalet maskor på långsidan är 540 st och det är ganska svårt att hålla dem alla på rundstickan. Det blir konstigt nog ganska trångt. ;-)
Ymer har försökt göra processen kort med stickningen, men vi har haft våra samtal och nu verkar det nästan som att han fattat vad som gäller. *håller tummarna*

Sitter och tittar på bloggar och forum om MS och det verkar väldigt olika hur folk mår och hanterar sjukdomen. Visst vet jag att det är oerhört olika hur sjuk man är, men att folk som mår så fruktansvärt dåligt, som de beskriver, fortfarande arbetar 100%, gör mig förvirrad. Jag vill inte jobba så mycket nu när jag är sjuk, eftersom jag vet att det kommer att bli sämre. Alltså vill jag ha chansen att göra det jag vill göra, nu, när jag faktiskt fortfarande kan. Undrar om FK kommer att förstå det argumentet? Min handläggare på AF gör det iaf, men sedan vete fasen. Jag har ringt till Rehab Stockholm, i Liljeholmen, och bett att få komma dit. Första mötet blir imorgon. Vi har träffats redan en gång för två år sedan, men då kände jag mig inte redo att prata med andra sjuka. Var rädd för att jag antingen skulle börja känna mig ännu sämre, eller kanske till och med få veta att jag inte var dålig nog och borde skärpa till mig. Nu håller jag tummarna för att det blir ett lyckosamt möte och att jag kanske vågar se framåt igen. :-)