onsdag, februari 01, 2017

Fortsättningen på...

... egentligen ingenting.

Sanningen är ju den att allt är som vanligt. Fortfarande svullet högeröga. Jag har som sagt träffat 3 olika ögonläkare, diverse läkare på vårdcentralen och 1,5 öron/näsa/halsläkare. Halvan kommer sig av att det senaste öron/näsa/halsläkaren endast tittade på röntgenbilderna, som den tidigare läkaren tagit, och han hittade inget han heller. Alla har stått handfallna och har inte kunnat klura ut vad det beror på. Jag har ingen aning om vad jag skall göra nu. Tidigare hade jag inga besvär alls. Endast svullnaden, som lade sig längre fram på dagen, men nu har det blivit något annat. Ögat är svullet dygnet runt och det rinner hela tiden. På morgonen måste jag tvätta rent det, då det är helt ihopklistrat. Ibland känns det som om det blir varmt runt hela ögat och det värker i pannbenet. Svårt att förklara, men det är så det känns.

Nästa sak som egentligen inte har förändrats är AFs försök att hjälpa mig med en plats att arbetsträna på. Den nya handläggaren började med att skicka mig till ett ställe där jag absolut inte kunde vara. Efter att ha gått dit för att bekräfta det jag redan visste, gav jag henne informationen om SKOPAN och hon lovade att kontakta dem. Har dock ännu inte hört något om hur det gått.

Styrelsearbetet är nu avklarat och lättnaden är fantastisk.

Jag testade med ett extrajobb som gick ut på att skriva rent bandade intervjuer. Det gick åt helsike då min hjärna och mina händer inte samarbetar speciellt bra, men nu har jag iaf testat. Får se om jag kanske kan hitta något annat, som funkar bättre.

Det här jäkla vintervädret driver mig till vansinne. Det är skitjobbigt att behöva duscha hundarna efter varenda promenad. Det är ju knappast så att jag inte haft samma problem andra vintrar, men just nu känns det extra jobbigt. Det är iaf underbart att två söta killar som samarbetar varenda gång.

tisdag, januari 03, 2017

Så var det över för den här gången

Jul och nyår avklarade utan några större men. Julmat och samkväm hemma hos mamma på julafton. Nyår var lugnt och firades hemma med överbliven julskinka och pälsbollarna som sällskap. Vovvarna mådde bra under smällandet och jag somnade i soffan. Alldeles perfekt alltså.

Nu har vardagen kommit igång igen och jag har fått en ny handläggare på AF. Det första som gjordes var att jag blev inlagd som 100% arbetsför, men fortfarande lika risigt betalt, så jag opponerade mig och det blev ändrat till 50% igen. Skall besöka den nya handläggaren den 16:e så får vi se vad hon tänker hitta på. Jag skall iaf ta med mig ett CV, men ingen vet varför?!

Har gjort ett testjobb, som gick ut på att skriva ned intalade intervjuer och det verkade inte så komplicerat, men har inte fått något svar ännu, på hur det gick. Gissar att jul och nyår kommit emellan.

Nu är det bara två veckor kvar på styrelsejobbet, och jag arbetar bort sådant som jag tagit på mig. Ska bli underbart att slippa detta sedan.

Cykloptiden är fortfarande inte över. Ingen av alla de läkare jag besökt har kommit på något som funkat. Nu skickar de mig ännu en gång till Öron-Näsa-Hals och hoppas på det bästa. *suck*

fredag, december 09, 2016

Gick inte så bra

Som jag trodde funkade det inte så bra att sitta ensam och scanna gamla papper. Fick lappsjuka redan första dagen. Det enda bra med jobbet var promenaden på 2.5 km från pendeltåget. Annars sög det precis så mycket som jag visste att det skulle göra.
I tisdags berättade jag för chefen att jag skulle sluta. Han var mycket förstående och tyckte ändå att jag skött mig jättebra, beklagade att han inte hade något annat att erbjuda, men lovade att höra av sig om det dök upp något. På torsdagen scannade jag in den sista pärmen och gick ut med flaggan i topp.
Samma dag som jag sade upp mig sms:ade jag även handläggaren på W4U och mejlade handläggaren på AF. Ingen av dem har hört av sig tillbaka, vilket stör mig något otroligt. Det kan knappast kallas professionellt, eller hur? Jag ger dem till och med måndag, tisdag ska jag ta fram den stora släggan.

söndag, november 13, 2016

Kors i taket!

Idag, söndag, svarade min handläggare, AF, på mitt mejl. Det trodde jag aldrig och inte nog med det, hon bad också om ursäkt för att hon inte varit tillräckligt stödjande de senaste månaderna. Dessutom försäkrade hon mig om att om vi började med platsen i betongbunkern, kunde vi därefter gå vidare till secondhandstället, och se om det passade bättre.

Så här långt; HURRA!

lördag, november 12, 2016

Rävsaxen slog igen ännu en gång

Nu har det blivit precis samma, som det alltid blir. Jag kände mig tvingad att tacka ja, till ett jobb jag inte kommer att trivas med, eftersom man borde vara tacksam för det som erbjuds. Det här jobbet kommer förhoppningsvis att bli en fast anställning så småningom, vilket gjorde att jag kände mig tvungen att ta det. Arbetet kommer att gå ut på att jag skall scanna in dokument, fyra timmar i sträck, varje dag. Det kommer, så småningom, antagligen att utvecklas till att jag kommer att få scanna in stora ritningar! Wow, vad kul, eller hur? NOT!
Arbetsplatsen ligger i Upplands Väsby, en busstur ifrån stationen. Rummet jag kommer att sitta i, är ett litet rum i en jourlokal, där jag kommer att vara alldeles jävla ensam. Repris av min karriär som originalare, när jag satt ensam i ett industriområde. Jag kan redan känna hur jag börjar klättra på väggarna. Skälet till att jag blivit utvisad, är förstås hundarna. Det är ju svårt att anpassa en arbetsplats om jag vill ha med dem. Jag försökte förklara, att det finns inga problem bara möjligheter, men det verkade inte uppfattas. Jag sa också till min handläggare, att jag blivit erbjuden en arbetsträningsplats på ett secondhändställe, där hundarna skulle vara välkomna, men eftersom det antagligen inte skulle leda till ett fast arbete, så det viftade han bara bort det.
VARFÖR SKA DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT?!

Nu har jag mejlat min handläggare på AF och informerat henne om båda ställena och bett om råd för hur jag skall göra, men jag förväntar mig inget svar. Jag kommer antagligen, ännu en gång, hamna på ett jobb som är dödfött och segar ned hjärnan till kladdig gelé.

söndag, november 06, 2016

Cyklopen som kastade in handduken

Fortfarande ingen förändring angående svullet öga. Blodprov har tagits, men ännu inte fått något svar. Egentligen är det som sagt mest irriterande, men vad fasen, borde de inte komma på något någon gång?

Jag har sagt upp mig från styrelsen. Det var vad som hände sist, när jag försökte göra våra boende glada med ett informationsmöte, som skulle klara upp varför vi höjt avgiften så mycket, som fick droppen att rinna över. Med tanke på hur motarbetad jag blev, känner jag mig inte manad att fortsätta jobba. Alltså tackar jag för mig vid nästa årsstämma och de andra får klara sig bäst de vill. Har också börjat leta efter annat boende, inte så mycket pga styrelsen och föreningens erbarmliga skick, utan mer eftersom det är ungar ÖVERALLT och vi har inget existensberättigande. Barnen går ALLTID först och vi andra får backa och släppa fram dem. Jag orkar inte med det längre. Skall försöka hitta någonstans där barnen inte bor så tätt inpå mig och mina fluffbollar. Vi får väl se hur det går och jag känner redan att jag är trött och sliten inför det som skall komma. Värst blir det att flytta ifrån min lilla trädgård, som blivit så underbart fin, på så kort tid.